Psykiskohälsa och att hjälpa sig själv
Förra veckan la jag upp en bild på Instagram där jag öppnade upp mig angående mitt mående och mina mål för 2021. Det var tufft att dela den bilden och jag hade egentligen inte tänk att ta över detta till bloggen också, men efter att ha läst en kommentar på instagram där en tjej skrev att hon tog modet till sig att boka tid hos en psykolog efter att jag hade delat med mig av att jag hade tagit det steget så kände jag att det var bra att jag vågade öppna mig lite. Kan jag genom att dela med mig av mitt mående inpirera en enda person att söka hjälp så är jag otroligt glad för det. ❤️
Jag har mått dåligt (och bra) i många år, det vet ni som har följt mig länge. Men det har blivit bättre i perioder och sen har jag halkat tillbaka, rest mig igen och halkat tillbaka. Det är inget som jag pratar om på sociala medier längre och det är för att det är läskigt att dela med sig av det som gör ont för så många människor.
Sociala medier kan i många fall vara fantastiskt, det kan vara ett stöd, motivation, inspiration och glädje. Men det kan också vara väldigt hårt, kallt och energikrävande. Så fort man trycker på publicera så öppnar man dörren för att främmande människor på nätet ska kunna lämna en kommentar eller åsikt och det är inte alltid det är positivt. När man delar något sårbart om sig själv så vill man inte att människor ska vända det emot dig och trycka till dig. Alla är tyvärr inte snälla. Så därför har jag blivit mer försiktig med vad jag delar vilket också gjort att jag blivit mer ”opersonlig” vilket såklart är tråkigt.
Jag har en del trauman i bagaget som har skadat mig. Det har etsat sig fast i mitt inre och även om jag inte tänker på det dagligen så märks det genom små saker som jag gör i mitt vardagliga liv. Under hösten 2020 så hamnade jag i en av mina sämre perioder och det gick ganska spikrakt neråt fram tills jul, men någonstans där under ledigheten så bestämde jag mig för att jag är trött på det här. Jag är trött på att hamna så djupt ner i skiten periodvis. Jag vill också tillägga att jag är bättre nu, hela januari och februari hittills så har jag med handen på hjärtat kunnat säga att jag mår bra och mina vänner har till och med sagt ”det märks att du mår bättre” och det glädjer mig ❤️
Hur som helst, ett av mina mål för 2021 är att börja ta hand om mig själv och sätta mig själv först. Ett citat som jag försöker tänka på i år är
”Att säga nej till någon annan är att säga ja till sig själv”
. Det var min mamma som sa det till mig i höstas och jag har haft det i bakhuvudet sen dess. Jag säger vanligtvis alltid ja till allt hela tiden även om jag kanske inte vill göra det, jag är för trött för att göra det, jag har inte tid att göra det etc. Men jag säger alltid ja och sen mår dåligt senare när jag är ensam igen och inser att jag prioriterade någon annans behov framför mina egna. Men jag älskar att hjälpa andra och jag får energi ur det. Men jag måste lära mig att inte hjälpa andra innan jag hjälper mig själv om så är fallet.
Det finns några saker som jag aktivt försöker göra för att hjälpa mig själv till ett bättre mående. Och det är bland annat:
- Börja säga nej när jag känner att jag inte har mer att ge.Bara umgås med människor som ger mig energi. När det gäller vänner så tänker jag kvalité före kvantiet. Jag har bara några få vänner, och dom vet jag finns där för mig i vått och torrt och jag för dom. Både i bättre och sämre stunder, alltid, oavsett vad. Detta har också gjort att jag har valt att avsluta relationer som har tagit mer energi än vad dom gett. Jag gjorde slut med en kompis i början av året faktiskt, det gjorde ont men det var för det bästa. Jag mår bättre nu.Börja gå hos psykolog. Jag har i många år tänkt att jag ska klara mig ur detta själv men också insett att det inte går. Så det här året ska jag gå till en psykolog och förhoppningsvis få hjälp att hantera mina trauman, gå genom dom och reda ut den känslomässiga biten kring dom. Detta är något som jag har dragit på men äntligen tagit tag i och jag hade mitt första besök förra veckan. Jag är rädd för att prata och jag är rädd för att ta upp gamla trauman och bli påmind om dem. Och jag är rädd för att dela mina mörkaste ögonblick med en främling. Det första besöket gick bra, jag grät från stunden som hon sa hej, grät hela timmen och sen grät jag i bilen hela resan hem igen. Jag ska dit imorgon igen och jag lär ha en timme av gråt då med, men jag tror att efter jag har varit där några gånger och vi har gått genom hela livet så kanske hon kan hjälpa mig att förstå mig själv bättre. Jag tror att detta kommer att vara jobbigt nu men att det på sikt kommer att bli bättre.
- Jag är helt säker på det.
Detta är mina tre punkter till att börja med. Men jag räknar med att min psykolog kommer att ge mig mer saker att tänka på också. Men bara det att jag har vågat skära av människor som tar energi och att jag faktiskt gått till en psykolog känns som en otroligt bra start. Jag är stolt över mig själv ❤️ Jag vill också innan jag avslutar det här inlägget säga till dig som också mår dåligt att det finns hjälp att få och jag vill uppmuntra att våga söka hjälp och att det är helt okej att sätta sitt eget mående först. Vi är starka.
